I DIE FOR THIS.

 




I DIE FOR THIS.

 






busy as usual but we should make some time
















358 kilometer, på andra sidan. Vandrar runt själv i en lägenhet med ofattbart många kvadratmeter för
lilla mig - packar upp och torkar av bord och bänkar varje dag - frågar hej jag heter emma behöver ni
möjligtvis personal här? Nio dagar till och sen fylls kvadratmetrarna ut med fler flyttlådor och tre 
personer till och sen är allt det här så himla på riktigt. 

:maj:wanås skulpturpark:

Tre dagar innan vi har skolavslutning och jag kramar alla hejdå så åker hela klassen till Wanås skulpturpark.
Nu är jag hemma, i ett och ett halvt dygn till. Packar och känner av varenda rörelse. Säger hejdå till 
jobbkamrater, mamma, min bror. Högar av kläder, böcker. Alla tecken på liv. 358 kilometer via E4 från
mammas lädersoffa till Amiralsgatan i Malmö. 
 

beginning from the end

januari, jävla pissmånad. 

februari, bättre.

trichoptera

Det var en bekant känsla. Från då.
En rädsla för vad som hade skett,
skulle ske,
aldrig kommer att hända.
Skor jag aldrig kan sätta fötterna i igen. 

Jag gillar ordet nattslända - det avdramatiserar allt.
En nattslända att lysa upp ett mörker, något som är borta när man
vaknar. En illusion om ett nytt kapitel. 

Vernissage

14 maj hade vi vernissage i Borgholm, knöt ihop säcken på något vis. Det var nästan sommar ute också,
så jäkla fint. Mitt verk är installationen i ett hörn, där ni ser några kolla på skärmar med en illustration emellan.
Det dokumenterades dock aldrig ordentligt pga det råkade plockas ner och jag var för lat för att installera
det igen. Jaja.  Jag gjorde i alla fall ett arbete om döden, om rädsla för döden, ett coping-arbete för att
överleva detta året. Jag har mått så jävla dåligt och så jävla bra. 

Så duktig klass hade jag i alla fall. (broke my heart när jag skrev "har" först...)

<--- social media

Nu finns det länkar till alla mina sociala medie-sidor här i menyn woho. Until I see you again.

I need a forest fire









Hanna. 

Jobbar sover försöker längtar.

YEAH BABY

 

welcome to gazi

Försöker verkligen få bukt på saker nu. Livet och sådär. En dag kanske jag vänder mig hit igen,
jag försöker, truly. Mest för framtida jagets skull, måste sluta pressa bort, sluta prokastinera.
Om tjugosju dagar flyttar jag till malmö, tack å hej liksom. Nu flyttar jag hemifrån på riktigt.
Har ingen plan alls förutom att jag ska starta ett mini-kollektiv och flytta in i en drömlägenhet
mitt i smeten. Om någon vet ett jobb alltså absolut vad som helst hör av er heheh. Annars så
längtar jag efter nystart och allt det där, på riktigt. Något som för första gången på länge inte är
så jävla temporärt. Nu siktar jag på stadig grund.

Following Kim.

En eftermiddag i mars då jag följde med Kim till ett stenbrott och satt på en sten och läste en halvtimme.

April och utflykt på våran ö.

Detta var en av mina mest euforiska dagar på Öland. 

Vi skulle åka på utflykt över norra ölands kustväg. Nora och Simon + Alexander the driver var mitt
peppiga bilsällskap.


 
Redan hör var jag överlycklig!! konstigt!!!



svårt att inte vara!



 
Alltså klassens snapchatflöde efter detta: tio minuter filmer foton på dessa glädjespridande djur. 




 
Agnes och Alexander.







Alltså har ni någonsin sett en sådan superbabe.


Balthazar och Bella kände livet.








Vi åkte runt bland raukar och stränder och här hade Kristina med ett stort broderi som klass efter klass
får lämna sina avtryck på.


Simon och Maja.

P.S. Alltså fan vad jag uppskattar varenda en av dessa människor jag delat detta året med.
Typiskt nog inser man alltid det för sent och tusen andra saker har stått i vägen men jag är så
jävla tacksam för er. 



Alexander.












<33333
























Avslutade dagen i trollskogen och med mack-kastningsmästerskap och vid denna uråldriga massiva
ek. Remeniscin' till för ett år sedan då jag var där med min förra klass också. Fint på något vis att
binda samman, se på nytt. 

501

 
 

en kall aprildag som var då och då är inte något mer.


För tre dagar sedan packade jag in allt materiellt jag vistats omkring under nio månader i ett släp på pappas
bil och åkte trehundratvå kilometer mot Falköping. Slängde av allting snabbt hemma hos mamma och blev
direkt körd till en vän för att inte behöva landa här själv, inte direkt. Och nu är man hemma igen, för en kort
kort tid, och helt plötsligt så ska man smälta någonting som kommer ta lång tid att inse. Jag har längtat efter
att komma hem, hela våren, för jag har projicerat allt inom mig på platsen jag varit - och först i slutet inser man
att det är allt man beskyllt det värsta på, som har varit det viktigaste. Ens fasta plats, ens mark att stå på. Vi
har så många planer, och få avsked var för en lång tid, men Öland är inte min ö längre. Och det är så jävla
sorgligt.