:maj:wanås skulpturpark:

Tre dagar innan vi har skolavslutning och jag kramar alla hejdå så åker hela klassen till Wanås skulpturpark.
Nu är jag hemma, i ett och ett halvt dygn till. Packar och känner av varenda rörelse. Säger hejdå till 
jobbkamrater, mamma, min bror. Högar av kläder, böcker. Alla tecken på liv. 358 kilometer via E4 från
mammas lädersoffa till Amiralsgatan i Malmö. 
 

beginning from the end

januari, jävla pissmånad. 

februari, bättre.

trichoptera

Det var en bekant känsla. Från då.
En rädsla för vad som hade skett,
skulle ske,
aldrig kommer att hända.
Skor jag aldrig kan sätta fötterna i igen. 

Jag gillar ordet nattslända - det avdramatiserar allt.
En nattslända att lysa upp ett mörker, något som är borta när man
vaknar. En illusion om ett nytt kapitel. 

Vernissage

14 maj hade vi vernissage i Borgholm, knöt ihop säcken på något vis. Det var nästan sommar ute också,
så jäkla fint. Mitt verk är installationen i ett hörn, där ni ser några kolla på skärmar med en illustration emellan.
Det dokumenterades dock aldrig ordentligt pga det råkade plockas ner och jag var för lat för att installera
det igen. Jaja.  Jag gjorde i alla fall ett arbete om döden, om rädsla för döden, ett coping-arbete för att
överleva detta året. Jag har mått så jävla dåligt och så jävla bra. 

Så duktig klass hade jag i alla fall. (broke my heart när jag skrev "har" först...)

<--- social media

Nu finns det länkar till alla mina sociala medie-sidor här i menyn woho. Until I see you again.

I need a forest fire









Hanna. 

Jobbar sover försöker längtar.

YEAH BABY