!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN" "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd"> emmathee -

andra september



 
Skriver anteckningar på telefonen dagligen där jag påminner mig själv om att vattna mina växter,
även fast jag aldrig gör det, kollar ångestladdat på dem. Skriver även att jag ska göra något kreativt,
bara något. Sover alldeles för lite, Hanna säger att det beror på feng shuin i mitt rum.

Skriver en ny punkt i mobilen; städa rummet, få bort teven, skruva bort benen på sängen, bygg ett näste.
Aldrig trodde jag att jag skulle klaga på för mycket luft.


 
Allting samlas i högar runt sängen, för jag gör allt härifrån, men allt jag gör är ganska mycket ingenting.
Kollar runt mig, det är tyst, vi går om varandra hela tiden, alla sover när jag är hemma. Rensar garderoben,
pausar allt, har inga pengar till atéljeplats så jag tröstshoppar för samma summa för att inte tänka på det.
Saker är bra, de är inte ultimata, men de är ändå bra. Trots det den konstanta känslan av att någonting fattas,
den konstanta känslan av en förväntan att saker ska kicka igång, utan egen ansträngning. Det funkar ju inte så.

 
Stänger av mobilen, vänder den upp och ner. Letar efter luft. 

:maj:wanås skulpturpark:

Tre dagar innan vi har skolavslutning och jag kramar alla hejdå så åker hela klassen till Wanås skulpturpark.
Nu är jag hemma, i ett och ett halvt dygn till. Packar och känner av varenda rörelse. Säger hejdå till 
jobbkamrater, mamma, min bror. Högar av kläder, böcker. Alla tecken på liv. 358 kilometer via E4 från
mammas lädersoffa till Amiralsgatan i Malmö. 
 

trichoptera

Det var en bekant känsla. Från då.
En rädsla för vad som hade skett,
skulle ske,
aldrig kommer att hända.
Skor jag aldrig kan sätta fötterna i igen. 

Jag gillar ordet nattslända - det avdramatiserar allt.
En nattslända att lysa upp ett mörker, något som är borta när man
vaknar. En illusion om ett nytt kapitel. 

welcome to gazi

Försöker verkligen få bukt på saker nu. Livet och sådär. En dag kanske jag vänder mig hit igen,
jag försöker, truly. Mest för framtida jagets skull, måste sluta pressa bort, sluta prokastinera.
Om tjugosju dagar flyttar jag till malmö, tack å hej liksom. Nu flyttar jag hemifrån på riktigt.
Har ingen plan alls förutom att jag ska starta ett mini-kollektiv och flytta in i en drömlägenhet
mitt i smeten. Om någon vet ett jobb alltså absolut vad som helst hör av er heheh. Annars så
längtar jag efter nystart och allt det där, på riktigt. Något som för första gången på länge inte är
så jävla temporärt. Nu siktar jag på stadig grund.

en kall aprildag som var då och då är inte något mer.


För tre dagar sedan packade jag in allt materiellt jag vistats omkring under nio månader i ett släp på pappas
bil och åkte trehundratvå kilometer mot Falköping. Slängde av allting snabbt hemma hos mamma och blev
direkt körd till en vän för att inte behöva landa här själv, inte direkt. Och nu är man hemma igen, för en kort
kort tid, och helt plötsligt så ska man smälta någonting som kommer ta lång tid att inse. Jag har längtat efter
att komma hem, hela våren, för jag har projicerat allt inom mig på platsen jag varit - och först i slutet inser man
att det är allt man beskyllt det värsta på, som har varit det viktigaste. Ens fasta plats, ens mark att stå på. Vi
har så många planer, och få avsked var för en lång tid, men Öland är inte min ö längre. Och det är så jävla
sorgligt. 

ho ho


good evening fellow readers idag har jag vaknat och gått på promenad och sen har jag kollat
på sleepy hollow och somnat igen och sen har vi lagat dumplings och kollat på film och lyssnat
rebekka karijord. Det känns så himla nyss mamma berättade om det albumet och jag låg
och grät i timmar till Wear it like a crown och The noble art of letting go, men det är sex jävla
år sedan. s-e-x år. Hur kan tiden så sakta springa iväg? Hur funkar det?

backwards

jag är SÅ TRÖTT PÅ ATT vara en sådan som ser folk göra saker
som jag vill göra
allt jag vill är att försöka göra saker
men egentligen vill jag inte, för jag ursäktar mig med saker som:
att min hårddisk går sönder
att jag sovit dåligt
att jag är oinspirerad 
att jag inte behöver göra saker för att det är en ny dag imorgon
men dagarna bara rullar förbi

 
jag är ett jäkla ilskemoln just nu
som finner trygghet i att fly
och låtsas som om allting kvittar
men enda sättet att komma någonvart är att tvinga sig ta ett steg framåt
bakåt
vart-som-fucking-helst

160316

är väldigt vilse just nu
letar efter nästa steg
istället för att stanna
tappat takten
vänds ut och in igen
och ut igen kommer det

det som bör stanna kommer upp igen
och det som bör ut stannar kvar
nästa steg verkar alltid vara bakom mig


gradients

Vaknat mellan 03:30 och 06:50 i tolv dagar nu och det är den sundaste rutinen jag
har haft på länge. Vaknar och måste skriva ordna fixa lugna själen och sakta ner
igen. Ser möjligheter och vill åstadkomma, vill röra mig utåt, framåt. 

//

spänningar och ett eko, inuti

.2

Vill börja skriva igen men jag vet inte hur. 

Ojoj hejhej.


 
Berlin i maj. 

Ifrån ett liv till ett annat. 

Minneslådor som packas upp, sakta sakta så att jag ska minnas. Föra anteckning om allt. Alltid
komma ihåg. 

Detta året har varit helt spektakulärt för mig. Jag tappade mig själv någonstans där på vägen,
någonstans innan. Och för första gången på länge känner jag att jag är på rätt vägg, 
på väg till någonting som är för mig. Bara mig. 

Vill skriva om allt. Det kommer. Successivt. 
Känslorna måste bara få hinna med.


Ett år av kreativitet.
Tvådimensionellt, tredimensionellt, känslomässigt. 
Utforskande. Experimenterande. 

Och nu är jag hemma igen. För ett litet litet tag. 

pause




Det är så jävla fantastiskt här. Får spendera varje dag med så sjukt drivna och underbara människor
som bara sprider så himla mycket kreativitet och glädje och uppmuntran. Upptäcker sidor av mig själv
som jag inte ens förstått fanns innan för att folk lägger märke och kommenterar allt positivt. Man
liksom förstår varandra här på ett helt annat plan. Tidigare idag sa jag att jag nog aldrig förrän nu insett
hur det kan kännas att verkligen vara lycklig. Alltså på riktigt. Det finns så himla mycket mer att
upptäcka, att lära känna hos andra och sig själv. 

1419

Vägrar vara ensam. Vägrar lyssna på någon musik som påminner om någonting, vilket den mesta musik gör.
Så det är mestadels tyst, eller alldeles för högt. Försöker hålla mig stark, försöker hålla ut för snart är jag ju
ändå härifrån. Tränger bort, uppehåller mig själv. Pratar med folk och försöker vara så jävla arg, men det
håller inte. Det håller aldrig i längden. Packar ner mitt liv och försöker tänka att jag inte behöver återvända
hit på månader om jag inte vill. Andas djupt, djupt. "Dina händer är inte för varma längre." Maten tjocknar i
halsen efter en två tuggor. Varför blir man så jävla självdestruktiv? Varför kan man inte bara intala sig själv
att nu, det är nu du måste börja ta hand om dig själv? Men kroppen vill bara motsatsen. Kroppen vill straffa.
Öppna upp dig för mycket men släpp inte in någon. Fram tills nu har allt bara stått still och helt plötsligt
ska allt röra sig i rapidfart och det är bara att försöka hänga med.


since last wednesday

vill aldrig mer återvända hit. 

up up and away.

Jag är ofta den som backar, tar the easy road. Jag hoppar ständigt över det nödvändiga för den snabba
och smärtfria vägen och det som skrämmer mig och utmanar mig läggs snabbt åt sidan.
Som att måla teckna - jag ger ofta upp innan jag börjat. Även fast jag vet att jag älskar det om jag är ihärdig.
Som att skriva - detta brukade vara en dagbok och nu är det mer ett ställe att dumpa foton på, även fast jag
vet att skriva hjälper mig. Jag lurar mig själv genom att anteckna idéer, klura ut designer och skissa lite grann.
Sedan slår jag på en tv-serie och slänger mig i sängen eller hånglar istället (no fault in that). 
Det tråkiga är att jag vet att jag skjuter bort det som gör mig till jag. 

Om tjugosex dagar och tre timmar sitter jag i en aula på en skola, tjugo mil bort. I nio månader ska
jag intensiv-uppväcka mig själv. Jag ska läsa konst, hantverk och design på en folkhögskola i
Grimslöv. Jag ska dra ner kanoter till vattnet jag ska ha skog och natur runt mig konstant och jag
ska bara skapa isolera mig och utvecklas. Jag ska fokusera på att växa igen, och jag ska lära mig
så himla mycket nytt. Jag ska flytta in i ett rum i ett hus med tjugo andra på en skola med ungefär
hundra internatboende och jag ska inte känna någon. Min kreativitet ska få en nystart. 

Det är inte the easy road utan istället förhoppningsvis den rätte för mig just nu.
Och det här är bara bara för mig. För typ första gången på så jävla länge. 

Ett möte.

Du var ett ansikte jag kände till, någon jag hälsade på i korridorerna. Vi gick på samma fester ibland och
du kallade mig älskling då och då. På skoj. Jag satt och fikade med min nuvarande bästa vän (då min
nyaste bekantskap) och jag sa att jo men är det någon pojke jag har spanat på så är det du. Och vips
en kväll så satt vi mitt emot varandra med ett bord fullt av alkohol och ölspel emellan oss. "Vad han
stirrar på dig" säger en. "Ja men herre-gud jag märker det" svarar jag. Någon timme senare håller vi
handen. 
Vi går ner till en pub men jag var för liten då och du sa "jag går dit emma går" och några minuter senare
fångar en vän på film när du säger att du är kär i mig, men inget tas på allvar. Jag vet ju att det inte ska
tas på allvar. Men det pirrar ändå. 
Kvällen efter åker du och dansar klubb i en annan stad men vid 03 möter jag dig för efterfest och vi
hånglar istället för att hälsa och sitter sedan i ett kök och diskuterar allt från himmel och jord och du
håller om mig och säger "du är fan bäst". Även fast golvet som vi sov på var knaggligt och filten var
liten så höll du mig nära hela natten och jag var så jävla glad att jag hade glömt mina nycklar hemma. 

Rätt vad det är så är det måndagskväll och jag ligger nervös i din säng och kollar på en film. Du håller
om mig när det är läskigt och säger "du får gärna stanna här inatt, om du vill".

Och just då startade det. Just då vaknade tankeverksamheten vid liv. Då var första gången som jag 
tänkte att "åh, om han bara kunde vara min". 



ettusennittiofem dagar.

I onsdags var det hela tre år sedan jag hånglade upp min babe för första gången. Han är bäst.

En dagbokssammanfattning.

Januari
Vinter. Sjaskiga slaskiga blöta frusna jävla vinter. Mörka dagar som kapitulerar i ännu djupare mörker
Och inatt är det två år sedan vi kysstes för första gången.

Februari
Jag var så bombsäker på att det här skulle vara det som skulle förgöra mig men nu för tiden omfamnar
jag dig. Jag håller andan för att kunna komma ikapp och följa din andningsrytm.

Mars
Jag tyckte så synd om människor. Så synd om människor för att alla måste dö. Jag tänkte på
känslan att inte känna och jag tänkte på att den känslan finns ju inte ens för då är alla känslor borta
och mina andetag finns inte ens i vinden, mot mammas hals, mot pappas bröstkorg. (om rädslan
för döden)
 
 
April
Jag har alltid varit så rädd för att glömma. Varje sekund är sekunden just nu och varje gången sekund
är en sekund jag inte får tillbaka. Jag vill föreviga allting. Det var kanske därför jag fastnade så för
fotografi. Därför jag samlar tankar och minnen i anteckningarna på mobilen och varför jag nästan alltid
har dagboken i väskan. Jag måste vara redo.

Jag minns när jag blev äldre och saker och ting förändrades jag förändrades. Jag blev stoltare på
något vis. Jag hade vänner som jag hängde med konstant och vi skrattade högt och ofta var jag
säker, ofta var jag glad. Och jag minns när minsta lilla felsteg eller missuppfattning ledde till 
utfrysning och hur jävla löjligt allting var egentligen. Så jävla löjligt men ändå gravallvarligt. 

Maj
Tusen nätter hos honom. (Du ringer ifrån Barcelona och säger "hej jag ville bara säga att jag älskar
fan dig mest i hela världen och jag ska göra allt för att göra dig så jävla lycklig. Jag vid din sida
som en vapendragare. Jag står här med en Heineken och en cigg på festival och allt jag egentligen
vill är att hångla med dig.")

Juni
Du vet den där känslan när alla åskmoln spricker upp när morgonen luktar  regn? Och sommarvind? 
Den känslan. Ett djupt andetag och alla gifter lämnar kroppen. Känslan av att just nu rör sig jorden 
under dig, plattorna under ytan har pusslat sig samman och för en millisekund är marken du står 
på helt plan. Lätt. Ett steg kan rubba balansen och du håller dig blixtstilla, bara för att få känna allting. 
Tiden börjar snart röra på sig igen men så länge du kan få komma ihåg denna känslan överlever du 
gropar i marken och kalla vindar ett litet tag till. 
Och hela världen luktar regn.

 
 
Juli
Tomt.

Augusti
Jag är trött på att vara så jävla rädd så nu ska jag försöka att inte vara det längre.

Oktober
Hur överlever man någonting som för ett dygn sedan dödade en?

November
Och nu står de två orden på min arm, som en evig påminnelse om att det är okej.
Det är okej att göra hastiga beslut och det är okej att vägra göra något beslut alls. 
Det är okej att springa lite till. (Om min första tatuering.)
 

December
Den tolfte december somnade du in och den trettonde december skrev jag ett sms till 72999 med 
låtönskningen Lyckliga Gatan. Jag sätter min icke-befintliga tro på spel då jag ber till gudar jag aldrig 
har förlitat mig på att du är lycklig där du är nu. Och jag ska lära mig ta vara på jag ska lära mig att 
aldrig ta någons närvaro för givet. (Om farfar.)

 

Lisas helg.

Som jag berättat har ju min bästa vän ovan flyttat ifrån lilla Falköping. (med förståerlig iver). Så förra helgen
gick under allt-Lisa-vill-regeln. Fredagen spenderade vi här för att sedan kroghänga och efterfesta dancebattla
deepa till gryningen. Lördagen var vi hembjudna till Rödesten och pinglan ovan. 

Jag, Malin och Sofia möttes av Sara+Lisa samt välkomstdrinkar och snacks. Jag var nog inte den enda
som hade sparat mig hela dagen för denna måltiden asså mmh.

Vi åt i alla fall tacopaj, diskuterade allt som skett och hur framtiden nu ganska drastiskt förändras.
Små skillnader i vardagen förändrar mycket. Sedan blev det ölspel barhäng drinkar i sista minuten
lite dans lite efterfest och sådär. Fredag lördag var på de ultimataste vis. Man liksom bara kände
av att det inte behövdes några extravaganta planer, bara ens närmsta vänner. 

Söndagen jobbade jag vaken natt, och när jag steg upp vid lunchtid så ringde dessa på. Lisa gjorde sin
sista anhalt hos mig innan hon begav sig till tåget och vi höll handen runt köksbordet, pratade om hur
man bibehåller kontakten och om den fantastiska helgen. Gråta och kramas tusen gånger om och 
jag älskar dig så jäkla mycket vi ses snart snart snart och lycka till. 

Nu är hon ganska många mil bort och det känns så jäkla märkligt men ändå bra, för jag vet att det 
kommer bli nåt så himla stort av henne. Det är liksom bara början. 

Tidigare inlägg
-